Året är 1997, det är sommar.
Det sitter en pojke i Gubbängsskolans A-byggnad och surplar juice han hade fått av mattanterna.
Pojken heter Niklas. Niklas slår en kort flukt på äppeljuicepaketet; "25 cl Drickfärdig Äppeljuice".
- Så otroligt fånigt namn tänker han, så ska jag kalla ett band jag startar en dag. Tänkte han.

Sagt och gjort, när sommaren led mot sitt slut och Vattenfestivalen gjorde sitt intåg i Stockholm vandrade Niklas runt med sin gode vän Mikael, de gick på konserer och såg på fyrverkerier, men framför allt så planerade de att starta band, efter många om och men bestämde de sig för att bilda ett punkband. Niklas kunde några ackord på gitarr och Mikael kunde spela klaviatur. Men det räckte inte så de samlade ihop några kompisar till som skulle spela allt annat. Eftersom de inte kände någon basgitarrist fick deras gemensamme vän Anders Åstrand, som spelade basklarinett, uppdraget att lära sig spela bas. Sedan var det tänkt att hans lillebror Joel skulle spela trummor, men det hade han aldrig gjort så när vi hittade en trummis som faktiskt hade slagit på en trumma förut, nämligen Robert Lötberg, så fick Joel ta hand om sjungandet i stället. En replokal fixades i Gubbängskolans musiksal och man började repetera.

Till en början repeterades Ebba Grön, Vildsvin med mera, men när den egna låtproduktionen kom igång bestämde sig bandet, mer eller mindre enigt för att inte spela covers, mest på grund av att det va elakt att försöra en gång så bra låtar. Det mottot har hållits ända tills idag, och meningen är att det ska hållas så länge bandet finns.